Varje dag är spännande, men vi har skapat en viss rutin i kaoset. Bl.a. går vi alltid till samma restaurang och äter frukost. Restaurangen heter Sangeetha hotel och serverar enbart vegitariskt käk. Jag har redan tappat två-tre kilo skulle jag tro tack vare bra mat och dålig hygien (hos en del kockar, dock inte på Sangeetha).

Här I Tamil Nadu pratar de förresten Tamil, de kan faktiskt sällan förstå Hini alls, utan behöver prata engelska om en lokal sörlänning ska prata med någon ”norrläning” från Dehli eller så.

Det är inte alls så många fattiga på gatan i de stadsdelar vi rör oss i här i Chennai och de vi har sett ser åtminstone välgödda ut. Men det är klart att det känns konstigt att någon ska behöva tigga för mat. Jag vill dock inte ge pengar till tiggare eftersom jag hävdar att det enbart cementerar deras plats i samhället. Istället ger vi pengar till exempelvis läkare utan gränser eller lokala barnhem. Dessutom köper vi mycket saker här och är inte så noga att pruta ner allt. På så sätt kan våra pengar komma flera familjer till del utan att någon ska behöva förnedra sig med tiggeri. (Det är också ofta omöjligt att se om de tigger för att de måste eller att de gör det för någon annan anledning. Vi gav en gubbe några bananer och sedan visade han mig att han brukade spela på hästar…)

Idag bokade vi biljetter till Karaikudi, vi ska åka den femte mars. Det var verkligen i sista minuten för alla platser var slut, men som tur var kunde Sara boka två britsar i en liggvagn i egenskap av utlänning och turist. Jag, studenten, får på nåder följa med. De har nämligen en kvota med platser på varje tåg för utlänningar. Vi passade också på att boka till Mamma och Pappa + Eric och Moster Annika då det tog totalt 4,5 timmar att få tag på biljetter. Summa summarum så kostade kalaset runt 100 lappen för 6 platser på ett sjutimmars sovtåg.

När vi var klara tog vi en auto till T. Nagar för att äta och handla lite och hamnade på ett ställe vi inte alls kände igen. När vi slutligen hittat rätt var klockan så mycket att vi endast orkade lämna in Saras tyg till sk  räddare och köpa otroligt vackert tyg till tre skjortor som jag ska sy upp. Chennai silks är en sex våningar hög affär med allt man kan tänka sig inom tyg och Indiska kläder. Det fanns så mycket att det först var svårt att välja. Vi får ta en tur tillbaka imorgon. Shoppingstråket är så stort och så spännande att det tar flera dagar att utforska. Dessutom utvecklar man snabbt en form av shopping-missbruk här eftersom det är så enkelt, och roligt. Varje transaktion innebär oftast också  att vi pratar lite med försäljaren. Exempelvis så köpte vi en kokosnöt av en dam. Hennes systerson? var präst och stod bredvid och översatte, gav allmän välsignelser och körde den vanligt förekommande leken här, ”tusen frågor”. Prästens bror stod bredvid och sålde barnkläder. De ville att vi skulle ta kort att ta med tillbaka till Sverige. Det är en anledning att Chennai är så trevlig stad. Det är inte tillräckligt med turister (från Europa) för att de ska ha utvecklats allt för mycket lurendrejeri. Fast vissa taxichaufförer kan man ju fundera på om de inte bör gå under epitetet skojare.